Nu, nu, nu

Vad gör man när det börjar mörkna allt tidigare om kvällarna och man är lika förvånad som varje höst? Vart tog ljuset vägen? Är det inte onaturligt att äta middag i mörker?

I söndags tog vi itu med saken genom att äta middag redan klockan fem. Solen lyste in genom fönstret nästan som på sommaren. Vi tände ljus eftersom det ändå är höst. Det är ju förresten en av de bättre sakerna med hösten, att tända ljus i mörkret. Nu kommer det tändas ljus till middagen i ett halvår framöver minst.

Mikael och jag sa till varandra att vi skulle försöka tänka bra saker varje stund hela hösten. Jag har för närvarande lite svårt att planera saker, ja att tänka överhuvudtaget, men då kan man alltid göra den pågående stunden till något fint och bra. Det behövs ju ingen längre planering då, det är mer NU; denna middag, denna bilfärd, detta samtal, denna tvätthängning, denna promenad osv.

Att uppskatta varje stund är ju inte helt lätt, men man kan alltid testa. Och när det känns helt omöjligt, kan man ju uppskatta att man märker skillnaden. Och uppskatta när man förmår att uppskatta något igen. Man behöver alltså inte uppskatta den mörka hösten, men man kan uppskatta den här stunden under den mörka hösten. Och nästa stund. Och nästa. Så gott det går. Chansen finns ju att allt känns mycket ljusare.